Pressmeddelande
2000-11-20

 

Debattartikel med anledning av att målet om 4 procents arbetslöshet nu uppnåtts

Artikel av Björn Rosengren

I oktober 1994 befann sig sammanlagt 565 000 personer i Sverige i arbetslöshet eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Sverige stod mitt uppe i efterkrigstidens värsta ekonomiska kris. Facit efter de moderatledda regeringsåren var en tredubblad arbetslöshet och ovanpå det en fördubblad statsskuld och ett fyrdubblat budgetunderskott.

Sex år senare är bilden radikalt förändrad. I september månad 2000 hade antalet personer utan jobb eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskat till 278 000 - det är 287 000 färre än sex år tidigare, enligt SCB:s arbetskraftsundersökning. Den statistik som AMS presenterade förra veckan visar att antalet arbetslösa vid förmedlingarna var 173 000 i slutet av oktober. Det motsvarar strax under 4 procent.

Men målet om en halverad arbetslöshet har alltid baserats på SCB:s siffror. De presenteras idag och jag övertygad om att även SCBs siffror säger att vi har lyckats med det ingen trodde var möjligt, att på fyra år halvera den öppna arbetslösheten till 4 procent.

Med en kraftigt ökad inströmning av nya jobb och sjunkande arbetslöshetstal befinner sig arbetsmarknaden idag i ett helt annat läge. Arbetsmarknadspolitiken kan inriktas mer på förmedling av jobb, kvaliteten på insatserna kan öka och större insatser kan göras för att hjälpa de som har svårast att komma ut på arbetsmarknaden. Under 2000-taletstillväxtekonomi krävs att vi för en annan arbetsmarknadspolitik än 1990-talets krisår. Som arbetsmarknadsminister tänker jag nu sätta fokus på följande program:

Minska antalet långtidsarbetslösa och motverka undersysselsättningen. Utslagning och permanent långtidsarbetslöshet måste förhindras. I Sverige finns i dag cirka 53 000 långtidsarbetslösa som varit utan jobb i mer än två år. Dessutom står ett stort antal undersysselsatta utanför arbetskraften. Det är nu, i högkonjunkturen, som dessa grupper har den största chansen att åter komma in på arbetsmarknaden. Sysselsättningstalet bland de utlandsfödda i Sverige låg förra året cirka 15 procent lägre än för hela befolkningen. Att vi lyckas ta tillvara denna kunskap och begåvningsreserv är en nyckelfråga.

Utjämna regionala skillnader i sysselsättningstillväxt. 80 procent av befolkningen är redan sysselsatt i Jönköpings län och i Stockholm. Samtidigt finns flera områden i landet där sysselsättningsgraden ligger kvar kring 60 procent. Undersysselsättningen är särskilt omfattande i skogslänens glesbygder och i storstädernas invandrartäta områden. Den ekonomiska uppgången har hittills framför allt gynnat storstadsområdena och högskoleorterna. Problem har skapats både på utflyttningsorterna och i tillväxtregionerna. I det ena fallet genom att den offentliga servicen riskerar att urholkas, i det andra genom ökade risker för överhettning.

Klara välfärdens rekryteringsbehov. Under den närmaste tioårsperioden kommer kommuner och landsting att behöva rekrytera cirka 625 000 personer för att klara pensionsavgångar och ett ökande vårdbehov. Även inom skolan och barnomsorgen behövs mer personal. För att möta dessa stora rekryteringsbehov krävs att arbetsmarknadspolitiken är inriktad på att stimulera arbetsutbudet.

1990-talets rundgång mellan arbetslöshetsersättning och åtgärder måste brytas. Alla ska få del av uppgången. Sverige får inte hamna i den långtidsarbetslöshetsfälla som så många andra länder fastnat i. I stället för en bortre parentes har regeringen infört en aktivitetsgaranti från augusti 2000. Nya möjligheter att komma in på arbetsmarknaden utan att tryggheten raseras öppnas.

Förhindra överhettning och flaskhalsar i uppgången. Tillväxten i den svenska ekonomin måste vara uthållig. Om tillväxten bromsas innan full sysselsättning uppnåtts slår det mot välfärden för hela befolkningen. På lite längre sikt finns risk för arbetskraftsbrist. Detta ställer stora krav på att regler och system i arbetsmarknadspolitiken stimulerar ett aktivt arbetssökande. Modern arbetsmarknadspolitik har sin grund i kvalitativ ungdoms- och högskoleutbildning, ett livslångt lärande och ett kunskapslyft för de vuxna som saknar gymnasiekompetens. Möjligheterna till kompetensutveckling och utbildning måste stärkas. Båda anställda och företag måste utvecklas för att kunna möta de stora förändringar som äger rum i ekonomin. Kompetens får inte bli en ny klassklyfta i arbetslivet. Den socialdemokratiska regeringen kommer genom kompetenskonton och stöd för att sluta omställningsavtal stimulera parterna att förstärka insatserna för rättvisare och tryggare omställning i arbetslivet.

För att rätta till bristerna i arbetslöshetsförsäkringen, är en proposition överlämnad till riksdagen. Arbetslöshetsförsäkringens regler ska bli rättvisare och tydligare. Taket i försäkringen ska höjas.

Vi har i Sverige visat att det finns ett hållbart alternativ till den nyliberala politik många förespråkat. Det går att skapa en flexibel arbetsmarknad via en omfattande arbetsmarknads- och utbildningspolitik som gör individerna kompetenta, trygga och intressanta att anställa för arbetsgivarna. Den grundläggande tanken är att trygghet ökar människors vilja att utvecklas och lust att pröva nya vägar. Den som känner trygghet upplever inte förändringar som hot. Tryggheten bidrar till en bättre fungerande arbetsmarknad.

Det går bra för Sveriges ekonomi just nu. Tillväxten är god och sysselsättningen ökar samtidigt som prisökningarna är låga. Nu finns en unik möjlighet att varaktigt pressa arbetslösheten mot nivåer som registrerades innan 1990-talskrisen och förverkliga visionen om hela folket i arbetet. När fler blir delaktiga i tillväxten växer också den gemensamma kakan snabbare. Kampen mot arbetslösheten och för full sysselsättning är arbetarrörelsens viktigaste fråga och den måste därför stå överst på dagordningen i allt vårt politiska arbete. Det är genom fler jobb som vi kan skapa ekonomiskt utrymme för bättre välfärd och nya reformer.

När den socialdemokratiska regeringen i början av 1996 satte upp målet om 4 procents öppen arbetslöshet år 2000 tvivlade många på att det var möjligt att uppnå. Men med en effektiv arbetsmarknadspolitik har vi gjort det möjligt att kombinera en starkt stigande sysselsättning med låg inflation och en minskande arbetslöshet. Samma tvärsäkra politiker och ekonomer som då uppgivet sa att den socialdemokratiska politiken inte skulle lyckas, säger nu att regeringens mål om att sysselsätta 80 procent av befolkningen i åldrarna 20-64 år till 2004 är omöjligt att nå.

Min och regeringens bedömning är att utsikterna att nå även detta mål är utomordentligt goda. Men det krävs en benhård politisk vilja och en ideologisk uppfattning att låg arbetslöshet och hög sysselsättning är det viktigaste politiska målet. Ingenting betyder så mycket för att alla, inte bara några, känner att de har en plats i samhället.
Ingenting betyder så mycket för friheten, rättvisan och solidariteten - alla de värderingar som socialdemokratin står för. Arbetarrörelsen har nu visat att den besitter den politiska kraften att göra verklighet av värderingarna och målet om arbete åt alla.

Björn Rosengren
Arbetsmarknadsminister