2001-07-07

Delbetänkande om stabiliseringspolitiken i EMU

www.finans.regeringen.se

Helhetsintrycket av den europeiska valutaunionen är att den hittills fungerat ganska väl, men att det är för tidigt att göra någon utvärdering av de stabiliseringspolitiska konsekvenserna för medlemsländerna.

Den gemensamma penningpolitiken har i vissa fall förstärkt skillnaderna i konjunkturutveckling mellan de enskilda länderna och på nationell nivå tycks inte finanspolitiken i tillräcklig grad ha motverkat dessa skillnader.

Detta tyder på att finanspolitiken inte med någon självklarhet kommer att få en lämplig utformning i valutaunionen. Det pekar också på behovet att utforma finanspolitikens mål, medel och beslutprocesser på ett sätt som gör att finanspolitiken lättare kan spela den relativt sett mer betydelsefulla stabiliseringspolitiska roll som blir följden av ett medlemskap i valutaunionen.

Detta är några av slutsatserna i det delbetänkande, ”Stabilitet och stabiliseringspolitik i EMU” (SOU 2001:62), som Kommittén för stabiliseringspolitik vid svenskt medlemskap i valutaunionen i dag överlämnat till Finansdepartementet.

Efter en inledande schematisk problemöversikt som pekar på områden och frågeställningar av vikt för kommitténs fortsatta arbete fokuserar delbetänkandet på de praktiska erfarenheterna från valutaunionens inledande tid. Kommittén instämmer i den kritik som riktats mot den europeiska centralbanken (ECB) för en viss otydlighet i den förda penningpolitiken. Denna otydlighet är främst ett resultat av den oklara penningpolitiska strategin med ”två pelare” och brister i kommunikationen av de penningpolitiska intentionerna.

Jämfört med tidigare år har euroländernas finanspolitik under 2000 och 2001 fått en mindre stram inriktning. Detta kan vara motiverat med hänsyn till den pågående konjunkturavmattningen. Enligt kommitténs bedömning är dock de i konjunkturhänseende motiverade finanspolitiska lättnaderna inte i första hand uttryck för en övertänkt
stabiliseringspolitik. Det finns tecken på att det i flera euroländer finns svårigheter att föra en tillräckligt stram finanspolitik i goda konjunkturer och att konjunktursvängningarna därmed riskerar att förstärkas. Det finns mot den bakgrunden anledning att inför ett eventuellt svenskt medlemskap i valutaunionen analysera finanspolitikens mål och medel, liksom utformningen av beslutprocessen.

I en bilaga till delbetänkandet analyserar Henrik Braconier de offentliga finansernas konjunkturkänslighet. Hans slutsats är att de automatiska stabilisatorerna och den aktiva arbetsmarknadspolitiken även vid en relativt kraftig konjunkturavmattning kan tillåtas verka fullt ut utan att hamna i konflikt med EU:s underskottsregler. En
förutsättning är dock att regeringens medelfristiga mål om ett överskott i de offentliga finanserna på två procent av BNP sett över en konjunkturcykel uppnås.

I en annan bilaga undersöker Michael Bergman i vilken mån det finns tecken på att den makroekonomiska utvecklingen i ett antal utvaldaländer – Finland, Irland och Spanien och Sverige – sett över en längre period blivit mer lik utvecklingen i EU-länderna som helhet. Han finner bl.a. att konjunkturutvecklingen i Irland och Spanien har blivit alltmer synkroniserad med den i övriga Europa, medan varken den svenska eller den finska ekonomin uppvisar motsvarande mönster. Bergman tar även upp frågeställningen om i vilken mån EU:s finanspolitiska regler lägger restriktioner på stabiliseringspolitiken. På basis av en genomgång av tidigare studier gör Bergman bedömningen att de finanspolitiska reglerna inte i någon större omfattning påverkar möjligheterna för ett enskilt land att bedriva stabiliseringspolitik.

Kommittén för stabiliseringspolitik vid svenskt medlemskap i valutaunionen tillsattes i december 2000. Den har i uppdrag att analysera förändrade förutsättningar för svensk stabiliseringspolitik vid ett deltagande i valutaunionen. Utredningen skall särskilt beakta finanspolitikens roll och analysera behovet av nya ekonomisk-politiska
instrument och institutionella förändringar som kan göras för at främja en effektiv stabiliseringspolitik. Särskilt skall kommittén studera hur flexibiliteten i de reala lönekostnaderna kan ökas.

Kommitténs ordförande är ambassadör Bengt K Å Johansson. Övriga ledamöter är professorn i nationalekonomi vid Stockholms universitet Lars Calmfors, Konjunkturinstitutets generaldirektör Ingemar Hansson, förre chefsekonomen vid Nordbanken Nils Lundgren, professorn i nationalekonomi vid Lunds universitet Inga Persson samt chefsekonomen vid SBAB Irma Rosenberg.

Läs delbetänkandet.