Nytt fattigfolk?

Neuvro, arbetslöshet, styrränta.

Jag är en kvinna på 48 år och arbetslös, bosatt i Gävle och Gävleborgs län med den högsta arbetslösheten i Sverige.

Nu har jag retat upp mig ordentligt på ett inslag av programmet Sefyr som sändes 19 mars kl 22.39 i TV 1 med repris i 2:an 20 mars kl 16. Båda tiderna var dåliga sändningstider för annars tror jag att fler hade reagerat.

I programmet Sefyr tog man upp lite om neuvro-arbetslöshet, samt intervjuade Ann Wibble, P-O Edin samt riksbankschefen. Den sistnämndes uttalande om att arbetslösheten inte fick sjunka under 10 procent, för då måste man höja styrräntan, fick mig att reagera starkt.

Det beskedet gav man inte när man gick ut till allmänheten om medlemskapet i EU, för då tror jag inte att man röstat ja till EU.

Jag anser att vi är förda bakom ljuset. Om det är så att det är permanentat 10 procent, då måste staten ta större ansvar för de som ställs utan arbete.

Är alla åtgärderna som Kunskapslyftet, ALU, API, yrkesutbildning via AMU endast för att upprätthålla tron för de arbetslösa att en gång få arbete?

Hur går det för då för de som är i 40-årsåldern när de påbörjar utbildning inom Kunskapslyftet för att få sin gymnasiekompetens?

Det är ju bara ett år som man har utbildningsbidrag, om jag har förstått det rätt, resten måste man låna för att kunna bli färdiga.

Sen har man ingen yrkesutbildning när man är färdig utan man måste gå vidare. Vad händer då? Jo, man blir arbetslös och står då med en massa lån som man ska betala tillbaka, eller hur? Om jag räknar rätt är man då i en ålder av 46-46 år. Är vi då intressanta på arbetsmarknaden?

Vad händer med kvinnorna, ett nytt fattigfolk som inte har hunnit få någon ATP och har 15 år kvar till pensionen? Vad händer med ungdomen som har utbildning, men som går arbetslös sen tre-fyra år tillbaka? En förlorad generation!?

Dags för medborgarlön, eller? Vad som retar mig är att vi arbetslösa ska betala för att andra ska kunna få låg ränta, vi ska offras med allt vad det innebär med ökad sjukdomsfrekvens och depressioner. Det drabbar även våra barn och ungdomar.

Varför undanhålls vi sanningen av ansvariga politiker? Hädanefter när jag skriver mina ansökningar, skriver jag inte längre arbetslös-arbetssökande utan legaliserad inflationsbekämpare, för det är ju det vi är vi arbetssökande, eller hur? Mer bevakad än andra anställda av staten med oreglerad arbetstid (enligt arbetsförmedlingen och A-kassa ska vi stå till arbetsmarknadens förfogande 24 timmar om dygnet).
Nu var jag mycket ironisk men jag har tappat tron på våra politiker oavsett partifärg. Låt inte diskussionen om arbetslösheten tystas ner. Så upp till kamp, alla (arbetslösa) inflationsbekämpare - för det är ju det vi är.

Ewy Lindström

www.rajaniemi.com    Website: www.rajaniemi.com
   © Copyright 1998 - 2002
Mats & Therese Rajaniemi