LO-Tidningen Nr 28 24 september 1999
Ledare
Höj taket i a-kassan
Ingen social försäkring har utretts så ofta under nittiotalet
som a-kassan. Avsikten har alltid varit att försämra villkoren
för de arbetslösa. Inte någon gång har ambitionen
varit att förstärka skyddet vid arbetslöshet.
Nästa vecka presenteras ännu en utredning om
a-kassan. Vågar man hoppas på ett trendbrott?
I och för sig finns goda skäl för en översyn
av a-kassereglerna. Reglerna är snåriga och tillämpningen
varierar från arbetsförmedling till arbetsförmedling. Vad
som på en ort anses vara godtagbara skäl för att tacka
nej till ett jobb, bestraffas med omedelbar avstängning från
a-kassan på en annan. Att praxis varierar beror antagligen på
att många arbetsförmedlingar anser att sanktionerna är
orimligt stränga.
Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att reglerna är klara och tydliga. Individen ska känna till både sina rättigheter och sina skyldigheter.A-kassan ska ge ett inkomstskydd, ett yrkesskydd och ett boendeskydd. Inkomst- och yrkesskyddet borde innebära att den arbetslöse i första hand ska ha goda möjligheter att söka ett jobb som han eller hon är utbildad för.
Men så är inte fallet. I princip kan arbetsförmedlingen kräva att den arbetslöse tar varje erbjudet jobb, oavsett om den arbetslöse är utbildad för yrket eller ej. Förutom att reglerna är onödigt hårda är de irrationella: bäst från alla synpunkter är självfallet om folk får jobb där deras yrkeskunskaper kommer till nytta.
Samma sak gäller kravet på att den arbetslöse ska flytta till annan ort om arbete inte går att få på hemorten. För ensamstående unga människor är detta inget problem. För familjer med barn är detta ofta ingen möjlig lösning. Inget är ju vunnet om den ena maken får ett jobb till priset att den andre förlorar sitt.
På dessa punkter kan ett förtydligande av reglerna leda till förbättringar, åtminstone vill vi gärna hoppas på det. I grunden handlar det om att den arbetslöse ska ges en rimlig chans och rimlig tid att söka arbete inom det egna yrket.
Många tror att besparingarna i a-kassan skett av omsorg om statens finanser. Så brukar ju politiker ur alla läger försvara de sänkta ersättningsnivåerna och att taket i a-kassan inte höjs trots att inkomstskyddet urholkats för stora grupper.
Men detta är egentligen ett svepskäl. Den statsfinansiella merkostnaden för att till exempel höja taket i a-kassan är inte hög.
Orsaken till politikernas avvisande hållning är främst önskan om att hålla nere den så kallade reservationslönen. Med en a-kasseersättning som ligger en bra bit under avtalens lägstalöner sätts press inte bara på de arbetslösa utan lönenivån på hela arbetsmarknaden pressas neråt.Öppet erkänns sällan detta förhållande, eftersom det skulle framstå som ovärdigt att straffa de arbetslösa därför att riksdag och regering är rädda för inflationsdrivande lönekrav. Ändå är det främst denna inställning som förklarar statens njugghet mot de arbetslösa.
Manipulerandet av a-kassans regler och ersättningsnivåer har lett till att många fackföreningsmedlemmar tappat förtroendet för den socialdemokratiska regeringen och bidrog utan tvivel till socialdemokraternas tillbakagång i förra årets val.
Det borde nu vara hög tid att sätta punkt för denna sorgliga historia. En översyn av regelverket för a-kassan är befogad, men allra viktigast är ett beslut om en höjning av taket i a-kassan.
Texten
är hämtad från LO-Tidningen
http://www.lo.se/lotidningen/
