Debatt om MAI-avtalet

Debatt kring MAI-avtalet mellan Tomas Lappalainen och Leif Pagrotsky.

Denna debatt speglar väldigt bra vad MAI-avtalet går ut på och det är väldigt skrämmande vilken syn våra politiker har i denna fråga. Men står man på elitens topp bland de privilegierade, kan man väl inte förvänta sig att de ska stå på människornas sida. För kan man med de löner de har verkligen företräda "vanliga" människor med lönenivåer på 8 000 - 18 000 kr mån, vilket flertal människor har i månadslön idag. Emedan elitens topp har lönenivåer på 30 000 kr och uppåt eller som Bertil Jonssons årslön på 800 000 kr. Vilket har gjort att de har gått från vårt bord för länge sedan och värnar sitt. För med dessa löner har de skaffat en status, som gör att de inte längre kan återgå till ett vanligt liv och därför har de en annan verklighetssyn än den vi lever i.

Detsamma gäller Pagrotsky och denna syn speglas också i denna debatt, där Tomas står på den vanliga människans sida och ser vilka konsekvenser detta får för vanliga löntagare och inte värnar makten. Emedan Pagrotsky speglar sin syn på det hela utifrån hans lönesituation och där han visar väldigt tydligt att han står på de privilegierades sida.

För att skaffa dig en bra bild av MAI-avtalet och vad det innebär för dig, så är det viktigt att du tal del av denna debatt. När jag läste debatten kröp det efter ryggraden och man känner sig mer och mer maktlös, men aldrig får vi ge oss mot kapitalet. Vi får inte heller längre glömma att våra politiker och våra företrädare inom fackföreningsrörelsen står på de besuttnas sida, för de är köpt av kapitalet, som köper med kapital och vilket gör att dessa skaffar sig en status de inte kan lämna ifrån sig och kan omöjligt längre återgå till ett vanligt liv.

Här följer debatten och jag rekommenderar att denna debatt inte är bortkastad tid utan väldigt lärorik. MAI-avtalet sköts upp med att man skulle göra förändringar i avtalet, men avtalet är fortfarande desamma nu när det har kommit tillbaka.
Therese Rajaniemi

Tomas Lappalainen:

Fritt fram för kapitalet?

Tomas Lappalainen om Sveriges hemliga förhandlingar med världens 29 rikaste länder.

1994 vann socialdemokraterna valet. 1995 inledde denna regering hemliga förhandlingar med världens 29 rikaste länder om ett världsomfattande investeringsavtal med namnet MAI (Multilateral Agreement on Investment).
Svensk förhandlare är Leif Pagrotsky. Avtalets syfte är att befria kapitalet från olika länders regler och lagar. Det ska bli juridiskt bindande och dess regler ska upprätthållas av en sorts ekonomisk världsdomstol, som har rätt att döma folkvalda regeringar till väldiga skadeståndsbetalningar om de bryter mot multinationella företags världsomspännande rättigheter.
Uppsägningstiden för avtalet kommer att bli fem år. Samtliga investeringar som gjorts under dessa fem år kommer emellertid att vara skyddade av avtalet i ytterligare femton år, vilket i praktiken låser in ett land som skriver på i tjugo år. Har en socialdemokratisk regering som tillträdde 1994 demokratiskt mandat att skriva på ett sådant avtal om 3 månader då förhandlingarna ska vara slutförda, det vill säga i maj 1998 - fyra månader före valet? (Avtalet vart efter detta uppskjutet och skulle gå tillbaka för omskrivning, men är tillbaka med samma skrivning och principer som denna artikel beskriver. De smärre förändringar som gjorts märks inte utan principen är densamma.)
Ja, möjligen om beslutet var, som det heter, "förankrat" på andra sätt än genom val. Man kunde tänka sig att saken var offentligt genomlyst ur alla vinklar och vrår. Att avtalet stötts och blötts i diskussioner och utredningar, bland folkrörelser och i tidningar, och regeringen tydligt förklarat vad den strävar efter i förhandlingarna och hur den lyckats. Och om man då, i avsaknad av protester från miljörörelse, fackföreningar, organisationer engagerade i bistånds- och utvecklingsarbete samt politiska rörelser, så att säga mellan tummen och pekfingret, kunde stämma av en hyggligt positiv folkmening i förhållande till detta för Sveriges framtid dramatiska beslut så vore det möjligen anständigt att köra på utan val eller folkomröstning.
Men problemet är ju att förhandlingarna om MAI är hemliga, världens befolkningar var helt ovetande om dem fram till i början av 1997 då information tog sig ut via läckor!? I Sverige har såvitt jag vet ingen av de stora tidningarna nämnt saken med en enda rad, än mindre har regeringen i mer offentlig form knystat om vad den är i färd med att göra.

MAI:s allmänna syfte är alltså att skydda de investerande företagens rättigheter mot stater och regeringar i världen. Kort sagt ska de i teorin skyddas mot politik som inte är marknadskonform. Vad det i praktiken innebär verkar vara en i högsta grad kontroversiell fråga, varför behovet av diskussion och konsekvensutredningar måste betraktas som skriande.

Enligt en stor artikel i februarinumret av Le Monde Diplomatique kommer avtalet att ge företagen rätt att utmana staterna på en rad politikområden: skatter, miljö, arbetsrätt m.m. Inte ens De Mänskliga Rättigheterna står över de utländska investerarnas rättigheter. Hade MAI varit i kraft under 1980-talet så skulle Nelson Mandela fortfarande suttit i fängelse, hävdar artikeln. MAI förbjuder nämligen investeringsbojkotter såvida fara för "grundläggande säkerhet" inte föreligger (inför krig och revolutioner blir väl politiska mål viktiga också för det internationella kapitalet.
På miljöområdet anförs att MAI ger investerarna större makt än NAFTA-avtalet. Ändå har det senare avtalet gett upphov till följande tvist: ett företag i USA kräver ett 251 miljoner dollar stort skadestånd av den kanadensiska regeringen. Skälet är att företaget just i Kanada vill tillverka ett gift som den kanadensiska regeringen för miljöns skull har förbjudit.
Förespråkarna för MAI predikar naturligtvis det globalt avreglerade marknadsevangeliet. "Vi håller på och skriver konstitutionen för en enda global ekonomi" som Renato Ruggiero, generaldirektör på WTO (World Trade Organization) utbrustit om MAI. Marinus W Sikkel, ekonomiminister i Holland och involverad i arbetet med MAI, har uppgivit att de avtalsslutande nationerna inte kommer att ha rätt att vidta "icke-konforma" åtgärder. "I framtiden kommer de endast att ha rätt att Liberalisera". Argumentet för MAI är det vanliga marknadsliberala: konkurrensen effektiviserar hela den globala ekonomin så kakan att dela på blir större.

Kritikerna menar att den ökade ojämlikheten som globaliseringen redan har orsakat kommer att fördjupas i världen. MAI ses som ytterligare ett steg mot den marknadens diktatur där folkopinioner och folkvalda parlament förvandlas till hjälplösa åskådare till världsförloppet. Nationerna kommer att drivas in i en grym tävling om var miljölagstiftningen är mest "liberal", lönerna lägst, arbetarna fogligast och har minst rättigheter - för att dra till sig de transnationella herrarnas uppmärksamhet och investeringsvilja.
När förhandlingarna om MAI förts i hamn förväntas avtalet i USA läggas fram för kongressen. Hur kommer det att gå till i Sverige? Ska regeringen fatta beslut på egen hand? Eller ska en omröstning i riksdagen avgöra saken? Eller har regeringen rent av, med tanke på avtalets långtgående konsekvenser för landets framtid, tänkt att en folkomröstning är på sin plats?

Leif Pagrotskys svar till Tomas Lappalainen:
Vi vill ha regler som gäller för alla

... alternativet är att den starkes rätt får råda oinskränkt, skriver LEIF PAGROTSKY apropå MAI-avtalet.

OECD-förhandlingarna om investeringsavtalet MAI handlar inte om att införa marknadens diktatur. Målet är att skapa klara spelregler, vilket gynnar ett litet land som Sverige, skriver handelsminister Leif Pagrotsky i ett svar på Tomas Lappalainens artikel om MAI i Aftonbladet den 22 februari. Tomas Lappalainen återkommer med svar till Pagrotsky på denna artikel.

Regeringen sitter i förhandlingar med världens 29 rikaste länder om att införa en marknadens diktatur. Förhandlingarna är superhemliga eftersom de syftar till att befria kapitalet från ländernas regler och lagar. Och det är jag som försöker dra in Sverige i detta.
Jag förstår att oro och misstänksamhet måste bli resultatet, om detta är den första beskrivning av de pågående OECD-förhandlingarna om MAI (Multilateral Agreement om Investment) man stöter på. Det är ingen ände på det elände som förhandlingarna kan tänkas leda till, om man får tro en del av de tolkningar av avtalstexten som florerar.
Tomas Lappalainen, har läst en amerikans debattartikel i en fransk tidning och därefter luftat sina farhågor i Aftonbladet den 22 februari.

Kanske känner han också till att riksdagen har blivit informerad om MAI 3 ggr, att härom veckan hölls en interpellationsdebatt i ämnet, och att hela det nuvarande förslaget till avtals-text kan nås från min hemsida på internet. Ett antal frivilligorganisationer som inte är kända för att hålla inne med sina åsikter finns representerade i en referensgrupp. När MAI blir färdigt kommer en oberoende utvärdering av dess följder för Sverige att göras, innan det läggs fram för riksdagen.
Avtalets syfte är likabehandling av utländska och inhemska investerare. Det har vi redan i Sverige.

Vi har inget intresse av att skrämma iväg utländska företag genom särskilda pålagor eller av att erbjuda särskilda förmåner för dem som vill investera här. Företagsklimatet ska vara så bra att företagen lägger sin verksamhet här på rationella grunder. Mellan 1990 och 1996 är Sverige det land inom EU i vilket de utländska investeringarna ökar mest, +237 procent.
Lika lite vill vi se svenska företag diskrimineras eller favoriseras i andra länder. Idag pågår en tävlan om internationella direktinvesteringar mellan många länder, där man bjuder under varandra i kortsiktiga subventioner för att locka till sig företagsetableringar. Det underliggande företagsklimatet hamnar då i skymundan och investeringar läggs på andra platser än de bäst lämpade. Det här vill jag ha slut på, och förbud mot såväl positiv som negativ diskriminering av utländska företag har varit och är ett svenskt krav i förhandlingarna.

Sverige har varit med och förhandlat fram regler för internationell varuhandel inom Världs-handelsorganisationen (WTO). För ett litet land i en globaliserad värld är fasta regler som gäller lika för alla den bästa vän man kan tänka sig.
Alternativet är att den starkes rätt får råda oinskränkt. Nästa steg är att liknande regler etableras för handel och tjänster. Förra året slöts t ex ett stort avtal om telefonitjänster. Och eftersom det följer investeringar i kölvattnet på den snabbt växande världshandeln, vore det ideala att även ett brett investeringsavtal kom till inom WTO. Organisationen har mer än 130 medlemsländer och får därmed ett stort genomslag. Men nu har OECD och dess 29 medlems-länder hunnit före. Sannolikt blir det avtal man förhandlar fram där vägledande också för utvecklingen i WTO.

Många intressen måste tillgodoses för att det ska bli något avtal. Men överenskommelser mellan så här många länder blir alltid kompromisser, och som sådana är de garanterat bättre än laglös rätt för den starke att göra som han vill.
Sverige kan välja att vara med och påverka, eller att ställa sig vid sidlinjen och passivt se på. För mig som vänsterpolitiker är det ett enkelt val.
Fler och fler länder lyfter sig ur fattigdomen med hjälp av globaliseringen. Det är en hoppingivande utveckling. De senaste 15 åren har 100-tals miljoner människor fått en drägligare tillvaro, just tack vare ekonomiernas internationalisering.

Det som fått globaliseringen att ta fart är att man i länder som Indien, Kina och Brasilien har insett vilken välfärdsökning det kan ge om man väljer att producera mer av det man är bra på och mindre av det man är dålig på. Det är därför dessa länder börjat öppna sina gränser för handel. Globaliseringen handlar alltså mer om beslut fattade av Deng Xiaoping än av George Soros.
Detta gör att handelsförhandlingar idag kan föras mot bakgrund av insikten att den som öppnar sin gräns för import inte nödvändigtvis gör en uppoffring. Förhandlingar om ett investeringsavtal bör enligt min mening bygga på samma resonemang.

Jag kan givetvis inte idag förutse vilken kvalitet MAI-avtalet kommer att hålla. Det får den oberoende granskningen av avtalet komma fram till. Likväl ska ett avtal som syftar till stabilitet och långsiktighet (något som både stater och investerare efterfrågar) nagelfaras noga innan det skrivs på. Men en sak kan Tomas Lappalainen och jag vara säkra på redan nu:
Bara för det blir lättare för investerare att fatta beslut, är inte klara spelregler för små länder.

Ett återsvar till Leif Pagrotsky från Tomas Lappalainen:

Att skriva på MAI är att slakta demokratin

Leif Pagrotsky hävdar att alla gynnas av globaliseringen. Den åsikten är högt kontroversiell, även bland globaliseringens nyliberala anhängare, skriver Tomas Lappalainen i sitt svar på Pagrotskys artikel i Aftonbladet den 10 mars. Dessutom undviker Pagrotsky noggrant att diskutera den viktigaste frågan som investeringsavtalet MAI ställer på sin plats. Vad händer med demokratin?

1995 inledde den svenska regeringen hemliga förhandlingar med världens 29 rikaste länder om ett multilateralt investeringsavtal (MAI) som ska gälla hela världen och kraftfullt stärka kapitalinvesterares rättigheter gentemot världens regeringar. Dessa rättigheter ska drivas igenom av internationell domstol med makt att tvinga regeringar att betala stora bötesbelopp till de transnationella bolagen. 1997 läckte information ut. Huruvida regeringen sedan dess på ett adekvat sätt mätt det svenska folkets behov av information och debatt om avtalet över-lämnar jag med varm hand åt framtidens historiker. Det viktiga är att debatten äntligen är igång. Förhoppningsvis arbetar sig en armé av grävande journalister för närvarande ner i den internationella rättens djupschakt.
Handelsminister Leif Pagrotsky låter antyda att jag är onödigt alarmistisk efter att ha läst "en amerikansk debattartikel i en fransk tidning". Artikeln i Le Monde Diplomatique utlöste emellertid alarm i hela Frankrike: MAI blev efter att ha levt i samma djup medieskugga som i Sverige förstasidesstoff. Ordföranden i det franska utrikesutskottet, Jack Lang, beskrev i Le Monde avtalet som en "nyliberal offensiv" som skapar en "internationell sovjet" som tillåter storföretagen att köra över små svaga länder. Häromdagen uttalade sig den franske finans-ministern i skarpa ordalag mot avtalet i dess nuvarande form.
Pagrotskys huvudargument för avtalet är detta: alla tjänar på globaliseringen av ekonomin. Globaliseringen är "hoppingivande" då den under "de senaste 15 åren skänkt 100-tals miljoner människor en drägligare tillvaro" samt lyft fler och fler länder ur fattigdom.
Det är en mycket kontroversiell åsikt, också i centrum av den nyliberala världsbild som Pagrotsky, tydligen i egenskap av "vänsterpolitiker", ansluter sig till. Harvardekonomen Dani Rodrik, som ingår i USA:s ledande think-tank till förmån för globalisering, kom 1997 ut med boken Has globalization gone too far? Däri noterar han bekymrat att kapitalets ökade rörlighet minskat regeringars makt att erbjuda arbetskraften sociala skyddsnät. FN:s konferens för handel och utveckling konstaterar i sin rapport för 1997 att globaliseringen i sin nuvarande frihandelstappning är ansvarig för en dramatisk ökning av global ojämlikhet när det gäller genomsnittliga inkomster. Ojämlikheten ökar som bekant också inom länderna.

Pagrotsky må ha rätt i att tillväxten under de senaste 15 åren varit stark i en rad sydost-asiatiska länder. Men just dessa ekonomier har präglats av kraftfull statlig interventionism och därtill av protektionism i syfte att skydda den inhemska industrin. Denna väg skulle stängas, ja göras olaglig, av MAI.
I den nödvändiga svenska debatten tänker jag att det är klokt att till att börja med fokusera följande punkter:

* Avtalets investeringsdefinition omfattar allt i ekonomin - från industri och värdepapper över kultur, intellektuella äganderätter och naturresurser till hela tjänstesektorn.

* Vad avtalet uppfattar som otillåten expropriering ges en vid innebörd (vidare än den i Förenta staternas konstitution). Den inkluderar bl a de kostnader en investerare belastas med av att tvingas följa vissa lagar. Detta skänker, enligt en amerikansk rapport, "multinationella investerare stort utrymme för att utmana nationella, delstatliga och lokala lagar".

* MAI vill etablera en process kallad Standstill and rollback. Standstill innebär att regeringarna kommer överens om att inte vidta nya åtgärder som skulle skada utländska investerare. Rollback syftar på en mekanism som på sikt eliminerar existerande förordningar som är inkonsistenta med avtalets anda och bokstav, till exempel de reservationer som länderna medgivits i samband med undertecknandet av avtalet.

Det behövs följaktligen seriösa och grundliga utredningar av avtalets konsekvenser för såväl befintliga som blott tänkbara lagar som rör arbetsrätten, kulturpolitiken (t ex film, tidningar, böcker - finns här regler som skulle kunna uppfattas så att de gynnar specifikt svenska producenter?), sjukvård, skola, skatter, infrastruktur som vid närmare reflexion kan anses ha särskilt nationellt skyddsvärde, miljö.
Regeringens enda ansträngningar i den vägen är en studie om MAI ur ett miljörättsligt perspektiv som Jonas Ebbesson vid Stockholms universitet gjorde åt miljödepartementet i juli förra året. Att MAI-entusiasten Leif Pagrotsky inte hänvisar till dess slutsatser är begripligt. Ty enligt de hamnar MAI "i konflikt med vissa internationellt erkända principer för global miljörätt och miljöpolitik". Vidare skulle MAI "hindra Sverige från att driva en aktiv miljöpolitik; från att betona allmänintressets betydelse gentemot det enskilda ägandet... Man kan säga att medan reglerna om företagens investeringsrättigheter är tydligt definierade, är möjligheterna till begränsningar otydliga och otillräckliga". Tolkningsutrymmet för domstolen skulle enligt Ebbesson "bli alldeles för stort". Det kan nämnas att advokatbyrån Appleton&Associates kommit till än mer pessimistiska slutsatser vad gäller den inverkan avtalet skulle få på kanadensisk miljöpolitik.
Att MAI-debatten på ett helt annat sätt är antänd i Kanada och regeringen där mer ambitiöst bemödar sig om att förklara sin hyllning är inte så konstigt. Kanada har erfarenhet av NAFTA-avtalet, som var det första multilaterala avtalet som gav privata företag och inte bara regeringar rätt att dra regeringar inför domstol. Den kanadensiska befolkningen har ju numera erfarenhet av att ett utländskt företag drar dess egen folkvalda regeringen inför domstol för brottet att i strid med det utländska företagets ekonomiska intressen skydda den kanadensiska miljön.

Rättsfallen som NAFTA givit upphov till är högintressanta som stormsvalor för MAI. Här har det inte spelat någon roll om de kanadensiska eller mexikanska regeringarnas avsikt varit att behandla ut- och inhemska investerare lika: när det finns få eller kanske bara en investerare på området, räcker det med att en lagändring uppfattas som att den diskriminerar en utländsk investerare för att avtalet ska slå igenom regeringen. I en pågående process kräver företaget Ethyl 251 miljoner dollar eftersom den kanadensiska regeringen förbjudit det giftiga ämnet MMT. Ethyl försöker göra en juridisk poäng också av att lagstiftningsdebatten inför förbudet mot giftet skadat investerarens rykte. Företaget hävdar att själva debatten utgjort en expropriering - vilket onekligen öppnar svindlande perspektiv för oss jordbor.

Det finns en fråga som Pagrotsky med stor noggrannhet undviker när han går i svaromål om MAI - och det rör demokratin. Generaldirektören för Världshandelsorganisationen (WTO), Renato Ruggiero, har sagt: "Vi skriver konstitution för en enda global ekonomi". Det är ett mycket träffande uttryck. Som bekant betraktas konstitutionen som ett slags mer grundläggande regelverk än de vanliga lagarna. Man kanske kan säga att de definierar statens mest bestående väsen. Värdet av detta anses motivera en viss misstro gentemot demokratins vanliga procedurer; för att ändra en grundlag måste i Sverige två på varandra följande riksdagar vilja ändringen.

Ändå är det lättare att ändra någon del av den svenska grundlagen - säg tryckfrihetsförordningen - än att ändra de villkor som MAI vill tvinga världens samhällen att leva under. Uppsägningstiden blir alltså fem år (inte sex månader som t ex gäller GATT), men avtalet skyddar alla investeringar som genomförts under denna period i ytterligare femton år.
Avtalsbrytande regering dras inför en domstol som ser det som juridiskt irrelevant att den handlar på en hel befolknings uppdrag. Att skriva på MAI är att slakta demokratin.

Anta att ett u-land känner sig exploaterat av multinationella företag och därför vill skydda spröda inhemska industrier - här måste demokratin vänta i tjugo år innan den får göra sig gällande i förhållande till MAI:s grundlag för världen.
Anta att folkmajoriteten i Sverige skulle vilja att ägandet av vissa naturtillgångar ska förbli svenskt eller att ribban är för låg i de miljösatsningar som är förenliga med MAI - kom igen om tjugo år.
Anta att ett visst folk, till exempel fransmännen, av någon anledning börjar se sin kultur och sitt språk som omistligt och därför på kulturområdet vill lagstifta kraftigt till förmån för detta - svälj först tjugo år av amerikansk engelska.
Eller anta att folket i något land efter ytterligare något decennium av nyliberalism beslutar sig för att i demokratisk ordning drastiskt öka skatteuttaget för att kunna styra ekonomin i mer demokratiska former - ja, vad säger MAI egentligen om befolkningarnas demokratiska rätt att införa socialismen? Är det kom igen om tjugo år där också?

Tomas Lappalainen

Avskrivet från artiklar hemskickade från EU-kritikerna.
Therese Rajaniemi.