2000-12-08
Artikeln publicerad i Expressen den 25 januari.
Äntligen är internationell solidaritet i ropet igen. Lyft av en
ung generation med miljoner modem som vapen i kampen för en rättvis
värld. Detta är solidaritet anno 2000; det går snabbt och
det handlar om pengar. Om tobinskatt på finansiella transaktioner, om
spekulation med pensionspengar, om skuldavskrivningar för de fattiga
länderna. Det är relevanta krav, som sätter ljuset på
att en annan färdriktning för globaliseringen borde vara möjlig.
I den nya tiden anses partier och organisationer inte kunna hålla
takten i den medryckande globala internetrytmen. Politiken däremot, avkrävs
fortfarande handlingskraft och ansvar. Efter alla år av tal om politikerförakt
är det ljuv musik för en folkvald att höra rop på mer
politikermakt.
Men när jag lyssnat färdigt till den ambitiösa retoriken
och tar del av de konkreta förslagen blir jag överraskad; så
modesta kraven är. Visst behöver finansmarknaden bli stabilare.
Men därmed avskaffar vi inte världsfattigdomen och orättvisorna.
Globaliseringen handlar inte bara om finansiella transaktioner. Demokrati
och mänskliga rättigheter, ökat bistånd, öppen och
reglerad handel, kamp mot korruption och gränsöverskridande brottslighet
är nödvändiga krav för att åstadkomma en rättvis
världsordning.
Bättre samordning mellan olika politikområden och mellan olika
internationella institutioner är förutsättningar för att
förändring skaske. De internationella konventionerna är viktiga
kompasser för den globala politiken och ju fler länder som ansluter
sig, desto starkare ställning får de. Men för att få
praktisk betydelse måste medborgarna känna till dem, och bevaka
att de efterlevs. Mycket få organisationer, undantag Världshandelsorganisationen
och EU, har idag sanktionsmöjligheter.
Tobinskatten är en sympatisk idé som så småningom
kan vara möjlig att genomföra. Men det vore politiskt slöseri
att lägga hela den nya rörelsens kraft på denna enda fråga,
eller enbart finansiella frågor. Globaliseringen – både dess
möjligheter och hot – handlar om så mycket mer än pengar.
Jag är undrande; orkar rörelsen inte med mer – eller är
tobinskatt den minsta gemensamma nämnaren. Jag ställer frågan
utifrån en observation av den globala Attac-rörelsen.
I samband med bildandet av svenska Attac deltog jag i en debatt med den
franska grenens generalsekreterare. Inför mötet läste jag såväl
det svenska som franska programmet och fann intressanta skillnader när
det gäller t.ex. handelspolitiken. Fransmännen är mycket kritiska
till en reform av EU:s jordbrukspolitik och öppen och reglerad global
handel också för de för utvecklingsländerna så
viktiga jordbruksprodukterna. Om detta står inget att läsa i det
svenska programmet. Det krävs politisk vilja och mod för att fatta
beslut att ge utvecklingsländer tillträde till våra marknader
eller länka krav på mänskliga rättigheter och miljö
till handel och utveckling utan att det leder till protektionism.
Just nu utkämpas en kamp inom EU om förslaget att ge de 48 minst
utvecklade länderna i världen rätt att tullfritt sälja
det lilla de förmår producera på vår marknad. Solidariteten
och vissa industriintressen står mot varandra, och det är ännu
inte avgjort vem som vinner. Som ordförande för EU:s handelsministrar
är det inget beslut jag hellre skulle vilja klubba igenom. Kan jag räkna
med Attacs stöd i denna kraftmätning inom EU?
Ännu har jag inte hört något om Attacs inställning
i frågan. Det är viktigt att även en solidaritetsrörelse
förmår driva mer konkreta frågor, som ofta inrymmer besvärliga
intressekonflikter, sådana som vi politiker har att hantera hela tiden.
Jag hoppas att den svenska grenen kommer att driva på för att få
den internationella Attac-rörelsen att ställa sig bakom förslaget.
Ett massivt opinionstryck i EU-länderna skulle kunna påskynda ett
positivt beslut i denna viktiga fråga. Jag är övertygad om
att det går att skapa en annan världsordning. Bättre samordning
och samverkan mellan olika politikområden ger kraft att effektivare
angripa hot och stödja möjligheter. Vi politiker har inte gjort
tillräckligt hittills, vi har inte fullt ut använt de internationella
organisationer och institutioner som är våra globala instrument.
Politiken har nu en verklig möjlighet att ta kommandot över utvecklingen.
Men den behöver stöd av en engagerad folkrörelse som kan mobilisera
en stark internationell opinion för en bättre världsordning.
I Sverige har vi en tradition av internationell solidaritet, där brett
folkligt engagemang, internationell opinionsbildning och politisk handling
går hand i hand. Vi har förväntningar på oss, och vi
kan visa vägen, både som aktörer och som opinionsbildare,
när det gäller att åstadkomma konsensus och kraftfulla globala
beslut. Det är min övertygelse att det går att forma globaliseringen
så att den skapar nya och bättre relationer mellan länder
och folk och därmed främjar fred och avspänning i världen.
För att det skall lyckas krävs ett mödosamt arbete som är
långt ifrån drömmen om en "quick fix" som löser
världens problem. Men det är enda sättet om vi eftersträvar
verklig, hållbar förändring.
Leif Pagrotsky