Ulf Westerbergs förslag

Arbetsmarknadspolitiken i Sverige är och ska vara en statlig angelägenhet men t.ex. kommunerna i samverkan med statliga myndigheter kan ha viktiga uppgifter i genomförandet av politiken och särskilt för vissa grupper av medborgare.

När efterfrågan på arbetskraft ökar förbättras chanserna för att åtgärder ger resultat. Om nya eller förnyade åtgärder sätts in för att bryta långtidsarbetslösheten för utsatta grupper i ett läge där dessa inte fylls på som tidigare kan insatserna begränsas till en övergångsperiod. Det finns goda ekonomiska och sociala skäl att ge dem mer effektiva stöd att etablera sig på arbetsmarknaden så att de kan komma bort från kvävande bidragsberoende, hundraprocentiga marginaleffekter och i stället kunna sörja för sig själva och sin framtid.

Problem liksom traditioner och erfarenheter är olika i olika delar av landet. Ett stort värde finns i att bygga vidare på det positiva som förenar i varje region snarare än att åstadkomma lösningar som ska vara exakt lika över hela landet. En viktig utgångspunkt för utredningsarbetet har således varit förslag som lämnar utrymme för regional och lokal flexibilitet.

Erfarenheter från kommunerna och inom arbetsmarknadspolitiken visar på ett klart samband mellan långvarigt socialbidragsberoende och brister i utbildningsbakgrund. Särskilt tydligt är detta där bristande kunskaper i svenska gör det svårt för vissa invandrare att överhuvudtaget kunna delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dagens arbetsmarknad ställer allt högre krav på kompetens och utbildning för alla. De med kort utbildningsbakgrund har svårast att få jobb och är oftast mest sårbara vid personalneddragningar. Utbildnings- och kompetensutveckling bör vara viktiga inslag för att långsiktigt stärka individen och motverka återgång till bidragsberoende.

En annan viktig utgångspunkt är att anlägga ett köns- eller genderperspektiv. Förslag och verksamheter ska utgå ifrån att kvinnor och män ofta har olika livserfarenhet, olika erfarenhet av arbetslivet och utifrån det kan ha skilda förhållningssätt till arbete, åtgärder och syften med olika insatser. Eftersom arbetslivet av tradition länge varit och fortfarande är mansdominerat lever mycket av de manliga värderingarna kvar som norm. Ett sätt att motverka detta och därmed öka effektiviteten i insatserna är att ha könsperspektivet för ögonen och att ta fram bättre kunskap om hur kvinnor, respektive män faktiskt förhåller sig till företeelser som kan ha betydelse i sammanhangen.

Från den enskilde medborgarens perspektiv, den som behöver samhällets stöd, är de egna problemen utgångspunkten. Att individer skickas mellan olika sektorer och att tjänstemän representerande olika huvudmän skyller på varandra uppfattas som ineffektivt och resursslöseri samt riskerar att förstärka passivisering. Snäva sektorsutrymmen inbjuder också till att myndigheter och förvaltningar spelas ut mot varandra.

Så en individuell bedömning och anpassning av åtgärder är av stor betydelse, särskilt för utsatta grupper.

Insatserna ska komplettera de ordinarie arbetsmarknads- och utbildningspolitiska åtgärderna och vara till för dem som haft socialbidrag på grund av arbetslöshet i sex månader eller mer, som inte har arbetslöshetsersättning och som inte fått arbete eller anvisats en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Insatserna ska både på kort och lång sikt förstärka deras möjligheter att försörja sig genom arbete på den ordinarie arbetsmarknaden. Insatserna bör i begränsad omfattning även vara öppna för långtidsarbetslösa med särskilda behov som inte har socialbidrag, exempelvis de som prövat många olika åtgärder utan att komma in på arbetsmarknaden. Utvecklingsgarantin för ungdomar i åldern 20 till 24 år bör inkorporeras i detta system och ungdomarna, både försäkrade och oförsäkrade, med eller utan socialbidrag få tillträde efter 100 dagar.

Insatserna i den utvidgade utvecklingsgarantin ska vara arbetsmarknadsinriktade. De ska inte vara till för dem med omfattande rehabiliteringsbehov. För dem finns det andra åtgärder. De socialbidragstagare som är aktuella ska vara de som har socialbidrag av arbetsmarknadsskäl. De som på grund av fysiska eller psykiska hinder inte kan arbeta eller studera bör inte ingå. Inte heller de som har sociala eller socialmedicinska problem som gör att de inte står till arbetsmarknadens förfogande ska ingå. Den utvidgade utvecklingsgarantin bör inte heller omfatta nyanlända flyktingar som deltar i ett introduktionsprogram inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet.

Den utvidgade utvecklingsgarantin ska bedrivas inom projekt på uppdrag av kommunen och arbetsförmedlingen under nära samverkan. Huvudmännen för projektet ska vara kommunen och länsarbetsnämnden. Även andra anordnare än huvudmännen ska kunna vara anordnare av projekten eller stå för vissa delar av insatserna. Dessa kan vara aktörer inom kommunerna som skola eller vuxenutbildningen men också utanför som ideella föreningar, kooperativ, studieförbund, privata företag m.fl.

Kommunernas ansvar för arbetslösa ungdomar mellan 20 och 24 år samt kommunens ansvar för arbetslösa upp till 20 år baseras på frivillighet och avtal har slutits i flertalet kommuner. Både kommunen och staten har starka intressen av att minska arbetslösheten och socialbidragsberoendet. Förutsättningarna för att projekten ska komma till stånd är därför stora. Möjligheten att sluta avtal samt riktlinjer för vad dessa avtal kan gå ut på ska regleras i lag. De ekonomiska villkor som rör deltagarna, t.ex. ersättning och försäkring bör fastställas centralt. Däremot är det angeläget att insatsernas innehåll, d.v.s. det deltagarna ska göra, varierar och anpassas efter lokala förutsättningar. Insatserna ska dock alltid utgå ifrån individens behov och egna intressen. Det slutliga målet med insatserna ska vara arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingens uppgift är att erbjuda alla arbetslösa service och tillgång till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vid införandet av en utvidgad utvecklingsgaranti inskränks inte denna uppgift. Det är först om arbetsförmedlingen, inom den angivna tiden, inte kunnat erbjuda arbete eller lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd som projektet tar vid. Arbetsförmedlingen bör dock kunna stå för t.ex. väglednings- och platsförmedlingsinsatser till deltagarna som en del av projektets verksamhet.

På liknande sätt bör också utbildningsinsatser ses. Kombinationer av ordinarie utbildningsinsatser med andra aktiviteter kan vara den för individen bästa vägen till fotfäste på arbetsmarknaden. Kraven ökar på utbildning och kompetens för alla. De med kort utbildningsbakgrund har oftast svårast att få jobb och behålla det. Därför är förstärkta utbildningsinsatser inom ramen för det reguljära utbildningssystemet en viktig förutsättning också för att bryta bidragsberoende och öka möjligheterna till att övergå till reguljärt arbete.

Det kan dock i enskilda fall vara lämpligt att kombinera åtgärder inom den utvidgade utvecklingsgarantin med reguljär utbildning. Det kan t.ex. gälla när steget in i reguljär utbildning bedöms ske bäst genom en kombination av olika typer av åtgärder som exempelvis varvning mellan praktik och studier. Viktigast är att åtgärderna utformas så att de är individuellt anpassade och för den enskilde är den bästa vägen att komma vidare till ett arbete eller till reguljära studier. En nära samverkan mellan reguljär utbildning och utvecklingsgarantin är därför angelägen.

Inom ramen för kommunernas arbete med Kunskapslyftet finns en rad exempel på ett väl fungerande sådant samarbete mellan arbetsförmedling och vuxenutbildning och i flera fall också med försäkringskassan, socialkontor, fackliga organisationer och folkbildningsorganisationer involverade – allt i syfte att anpassa insatserna efter vad som är bäst för varje enskild individ.

Praktikarbete både inom projekten och utanför hos både offentliga och privata arbetsgivare kan bli en viktig del i utvecklingsgarantin. Praktikarbete bör ordnas i sådana former att, åtminstone efter en kortare inledning, ersättning för prestationer görs så att undanträngningseffekter minimeras. Detta bör gälla även praktikplatser i kommunerna.

Projektet inrättas när kommunen och arbetsförmedlingen har konstaterat att det finns behov av en utvidgad utvecklingsgaranti och avtalat om detta. Arbetsförmedlingsnämnderna kan fylla en viktig uppgift när det gäller att diskutera behoven, vara pådrivande för att få till stånd projekt och följa upp verksamheten. När projekten finns på plats aktualiserar socialtjänsten arbetslösa som haft socialbidrag i sex månader, tre månader för dem under 25 år. Arbetsförmedlingen aktualiserar långtidsarbetslösa med särskilda behov.

För att en arbetslös ska få börja i projektet måste arbetsförmedlingen och kommunen vara överens. När de är överens inleds aktiviteterna med att en individuell handlingsplan upprättas. Arbetsförmedlingen, socialtjänsten i de fall personen har försörjningsstöd och eventuellt annan kommunal enhet samt individen själv bör alla vara delaktiga. Handlingsplanen ska klargöra vad individen ska göra men också vad kommunen, arbetsförmedlingen och eventuellt andra aktörer ska göra.

Målet med insatserna som ryms inom handlingsplanen ska vara att individen på lång eller kort sikt övergår till reguljärt arbete eller reguljär utbildning. Innehållet i handlingsplanen bör till att börja med verkställas inom projektet. Handlingsplanen ska även kunna innehålla delmål i form av annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Planeringen bör vara långsiktig och de medverkande ska ha ansvar för att målet eller delmålet nås. Insatserna i projektet ska vara kompetensutvecklande och utformade utifrån individens förutsättningar, önskemål och behov. Insatserna ska vara flexibla och kunna innefatta utbildning, projektarbete, praktik m.m.

Insatserna i den utvidgade utvecklingsgarantin ska i normalfallet omfatta heltid i ett sammanhållet program. Det bör dock vara möjligt att inom ramen för projektet kombinera med andra insatser, t.ex. utbildning. En period bör kunna pågå i 12 månader. Insatserna ska syfta till att personen får arbete eller annan sysselsättning och den genomsnittliga tiden bör därför i praktiken bli avsevärt kortare. För en person som inom projekttiden inte gått över till annan sysselsättning ska perioden i undantagsfall kunna förlängas.

Nivån på ersättningen till deltagarna i den utvidgade utvecklingsgarantin är inte helt avgörande för att insatserna ska bli meningsfulla. För att syftet med projekten inte ska motverkas är det dock angeläget att variationerna i ersättningarna minimeras och att eventuella kompletterande socialbidrag inte utan särskilda skäl behöver omprövas under projekttiden. Bedömningen är också att effektiviteten och motivationen starkt skulle förbättras om ersättningen för deltagarna i projekten i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna ske utan eller med låga kompletterande socialbidrag.

Valet av ersättningsnivå avgöras av tillgängliga resurser. Ett exempel på ersättningens nivå är att den läggs på ungefär samma nivå som nuvarande utvecklingsersättning och det lägsta utbildningsbidraget. Det motsvarar ungefär ett obeskattat bidrag på 2 000 kr per månad. Ett annat exempel på hur en ersättning till deltagarna skulle kunna utformas är att en obeskattad ersättning som motsvarar riksnormen för socialbidrag till ensamstående samt en stimulansersättning.

Riksnormen är i dag 2 900 kr. Stimulansersättningen kan vara 500 kr per månad. En total ersättning på 3 400 motsvarar också grundersättningen i arbetslöshetsförsäkringen efter skatt. Vid båda ersättningsnivåerna kommer det att finnas de som behöver kompletterande socialbidrag. Vid den högre nivån är antalet rimligtvis lägre. Att individer får sitt bistånd prövat varje månad när de är aktiva inom utvecklingsgarantin är inte önskvärt. De 100-procentiga marginaleffekter som socialbidraget medför stimulerar inte till egna initiativ.

Vissa kommuner ger, inom ramen för den nuvarande utvecklingsgarantin, utvecklingsersättning baserad på socialbidrag genom en förenklad prövning. Deltagaren behöver inte besöka socialkontoret och ersättningen fastställs för hela. Deltagarna som fått utvecklingsersättningen på detta sätt har uppfattat det som aktiverande och mycket positivt. De deltagare i den utvidgade utvecklingsgarantin som behöver kompletterande socialbidrag bör få summan fastställd för hela projekttiden. Närvaro ska vara avgörande för om pengarna betalas ut. Detta gäller under förutsättningar att inga väsentliga förhållanden som påverkar bidragets storlek förändras. I sådana fall måste en ny prövning göras.

Kommuner som ingår avtal om utvecklingsgaranti med länsarbetsnämnden bör som villkor åta sig en förenklad prövning av kompletterande socialbidrag. Bedömningen är att en sådan hantering inte kräver någon förändring i socialtjänstlagen eller kommunallagen. När nivåerna fastställs bör hänsyn tas till att det finns stimulans för att övergå till arbete på den öppna arbetsmarknaden. I de fall försäkrade med särskilda skäl deltar i den utvidgade utvecklingsgarantin bör de ha statligt utbildningsbidrag baserat på arbetslöshetsersättningens storlek. I de fall oförsäkrade långtidsarbetslösa utan rätt till socialbidrag deltar i utvecklingsgarantin bör de ges samma grundersättning som de deltagare som har socialbidrag.

Förslaget innebär att arbetslösa socialbidragstagare erbjuds att delta i insatser inom ramen för en utvidgad utvecklingsgaranti efter sex månader, 100 dagar för ungdomar, om de inte fått arbete eller börjat i någon av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna innan dess. De som har socialbidrag kan enligt socialtjänstlagen mista rätten till ersättning om de tackar nej till anvisad åtgärd. Socialbidragstagare som anvisas dessa insatser kan därför mista rätten till socialbidrag om de avvisar utan giltigt skäl. Den utvidgade utvecklingsgarantin innebär således att kraven på att de som har socialbidrag och ska delta i verksamheterna ökar. Varje enskilt fall måste dock prövas individuellt.

Den utvidgade utvecklingsgarantin ökar också kravet på arbetsförmedlingen och kommunen.

Det finns en uttalad strävan att stärka arbetslöshetsförsäkringens karaktär av omställningsförsäkring. Åtgärden ska därför inte kvalificera deltagarna till arbetslöshetsersättning. I de fall försäkrade deltar ska tiden i projektet inte vara kvalificerande för en ny ersättningsperiod men tiden bör vara överhoppningsbar.

Insatsernas karaktär skall kunna variera utifrån vilken sorts insats som i det enskilda fallet och med hänsyn till de lokala förutsättningarna framstår som lämplig. Bestämmelsen är därför inte utformad som en uttömmande uppräkning av tillåtna former, utan på ett exemplifierande sätt. En insats skall kunna bestå i utbildning, praktik på en arbetsplats eller andra projekt eller verksamhet som huvudmännen tillsammans med verksamhetsanordnaren bedömer lämplig.

Den arbetslöse som omfattas av utvecklingsgarantin har rätt – garanteras rätten – att erbjudas en insats inom viss tid. Tidsaspekten i garantin har två dimensioner: tiden innan garantin aktualiseras (sex månader eller 90 dagar för ungdomar; liksom i dag enligt 1997 års lag) och insatsens varaktighet (i allmänhet ett år på heltid).

Deltagare i utvecklingsgarantin inte skall anses vara arbetstagare i civilrättslig mening, men att arbetsmiljölagstiftningen ändå skall gälla i vissa, viktiga avseenden.

Det ska också finnas krav på att huvudmännen samråder med de lokala fackliga organisationerna innan anvisning sker.

En viktig princip är att staten och kommunen delar på kostnaden för ersättningen till deltagaren, medan staten svarar för kostnaden för själva projektet eller insatsen.

Storleken av den enskildes ersättning bör inte i detalj låsas fast i lag. På det sätt som är vanligt inom arbetsmarknadspolitiken bör i stället regeringen bemyndigas att meddela de närmare bestämmelserna.

Om det finns särskilda skäl kan utvecklingsgarantin också omfatta långtidsarbetslösa eller vid arbetsförmedlingen långtidsinskrivna personer som inte uppbär försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen (1980:620).

Den som omfattas av utvecklingsgarantin skall erbjudas en utvecklingsinsats om något arbete, reguljär utbildning eller någon lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd inte kunnat erbjudas inom sex månader från det att han eller hon anmälde sig som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Den som inte fyllt 25 år skall dock erbjudas en utvecklingsinsats 90 dagar efter anmälan. En utvecklingsinsats bör pågå i högst 12 månader men kan om särskilda skäl finns förlängas ytterligare. Den skall pågå på heltid om inte annat beslutas i det enskilda fallet.

Kommentarer:
Övervägande positivt, men man tycks ta för givet att åtgärd ska leda till ett arbete eller vidare utbildning. Vad händer om det inte leder någonstans? Dessutom kan jag inte socialtjänstlagen i dess helhet och kan därför inte uttala mig om scenariot om man t.ex. avstår från att deltaga i åtgärd utan giltigt skäl.
Ekonomin skulle också kunna användas som en morot och uppmuntran att medverka i åtgärder.

Hela rapporten kan hämtas i pdf-format från regeringens hemsida
och heter "Samverkan för färre bidrag och fler i jobb".


	Website: www.rajaniemi.com © Copyright 1998 - 2002 Mats & Therese Rajaniemi