Sedan nära 25 år anses det råda en permanent ekonomisk kris
i Sverige. Svenska folket har ett krismedvetande som gör att man accepterar
allehanda inskränkningar i trygghetssystem, skola, omsorg och t.o.m.
mänskliga rättigheter.
Vilka är då orsakerna till krisen? När började krisen
och var i samhället sitter krisen och dess orsaker?
Historiskt började ordet ekonomisk kris användas efter 1960- och
början på 1970-talets rekordår.
Guldmyntfoten överges
Redan innan dess lades dock en grund till de ekonomiska problem som världen
upplever idag. Under åren kring 1950 hade de flesta av världens
länder övergivit det vi i Sverige kallade guldmyntfoten dvs man
växlade inte längre in sedlar mot guld. Fortfarande var dock dollarn
växlingsbar mot guld. Men i slutet av 1960-talet uppstod en konflikt
mellan Frankrike och USA. De Gaulle krävde då att USA skulle växla
in Frankrikes dollarreserv mot guld. Detta blev för mycket för USA:s
guldreserv och USA tvingades också överge guldmyntfoten. Sedan
dess har all världens pengar varit "värdelösa". Värdet
har bestämts efter vilket förtroende "marknaden" haft för den
aktuella valutan. Detta har gjort det möjligt för kapitalstarka
företag och företagsgrupper att spekulera mot svaga valutor, med
valutaoro, ekonomiska kriser och devalveringar som följd.
Oljekrisen
Det var oljekrisen 1973 - 74 som utlöste den ekonomiska krisen. Araberna
stängde oljekranen i samband med oktoberkriget 1973. Fram till dess var
ungefär hälften av allt som transporterades över världshaven
olja. Signalen till all världens folk att oljan inte var den självklara
energikällan som man dittills trott gjorde att man började spara
energi och byta till andra energikällor för att inte lägga
alla äggen i samma korg.
Rederierna fick kris eftersom deras transporter minskade och eftersom deras
framtidsutsikter blev dystrare. De avbeställde oljetankers och lade upp
sysslolösa tankers i fjordarna på Västkusten och överallt
i världen. Varven fick ta över krisen när rederierna slutade
beställa båtar och vi fick en varvskris. Varven lämnade stafettpinnen
vidare till stålverken eftersom de inte behövde så mycket
stål längre.
Stålkrisen fortplantade sig till gruvorna. Transporterna minskades kraftigt
som följd av uteblivna olje-, stål- och malmtransporter. Den socialdemokratiska
regeringen införde lagerstöd och utbildningsbidrag för att
undvika en omfattande arbetslöshet i industrin.
Miljonprogrammet tog slut
Lite mera i det tysta lades mera ved på krisbrasan genom att miljonprogrammet
för lägenheter var genomfört.
Mellan l och 1,5 miljoner bostäder hade byggts på 10 -15 år
tillräckligt för 2,5 - 3,5 miljoner människor. Efterfrågan
på lägenheter minskade. Byggbranschen som varit en av motorerna
i 1960-talets högkonjunktur tappade orken och utbyggnaden av reningsverk
och kärnkraftverk under 1970- och 80-talen räckte inte till för
att hålla igång ett omfattande byggande.
En borgerlig regering 1976
1976 tillträdde den första borgerliga regeringen på ca 50
år. Att genomföra skattesänkningslöften och samtidigt
ställa om samhället efter oljekrisen var vanskligt. Men man fann
på råd och lånade till skattesänkningarna. Ett budgetunderskott
uppstod och statsskulden ökade.
Innan borgarna lämnade över till socialdemokraterna igen 1982 beslöt
man att ta bort kommunernas rätt att beskatta företag. Därigenom
vältrade man över en del av statens ekonomiska problem på
kommunerna. Socialdemokraterna kunde ha ändrat lagen, mellan sitt regeringstillträde
hösten 1982 och årsskiftet, men lät den träda i kraft.
Under mitten på 1980-talet gjorde sjunkande oljepriser att Sverige upplevde
efterkrigstidens längsta högkonjunktur. Den använde den socialdemokratiska
regeringen till att betala av på statsskulden och avskaffa budgetunderskottet.
En fastighetsboom hos såväl näringsliv som hos det offentliga
under andra halvan av 1980- talet bidrog också till att hålla
igång högkonjunkturen.
Århundradets skatteuppgörelse
"Århundradets skattuppgörelse" 1989 mellan socialdemokraterna och
folkpartiet avsåg att sänka skatterna för att stimulera människor
att arbeta mera. Meningen var att skatteinkomsterna skulle öka eller
åtminstone bli konstanta.
Resultatet blev emellertid att skatteinkomsterna minskade så att man
åter måste låna till statens utgifter. Budgetunderskottet
kom tillbaka och statsskulden växte igen.
Fastighetskrisen - bankkrisen
Ungefär samtidigt med århundradets skatteuppgörelse kom fastighetskrisen.
Övervärderade fastigheter kunde inte ge den avkastning man drömt
om när man köpte/byggde dem. Efter konkurser fick fastigheterna
mera realistiska priser. Men bankerna stod med obetalda lån som man
betalat ut på lättsinniga kalkyler. Bankkrisen var ett faktum och
staten fick gå in och rädda banker på fallrepet till kostnader
på ca 60 miljarder kronor.
Avskaffad valutareglering
Omkring 1990 avskaffades valutaregleringen, som en anpassning till EU:s grundsats
om fri rörlighet för kapital. Detta öppnade Sverige ytterligare
för spekulation mot kronan.
Kronförsvar - devalvering
1992 skedde en fördjupning av den ekonomiska krisen. Det var kronförsvaret
som ledde till att marginalräntan steg till 500 %. Istället för
att devalvera den övervärderade kronan som knutits till ECU:n (EU:s
pengar) höjde staten räntorna och betalade stora pengar till dem
som överförde sina tillgodohavanden i svenska kronor. När staten
fick ge sig hade kronförsvaret kostat ca 100 miljarder kronor och ca
100 000 arbetstillfällen.
Statens ansvar
Göran Persson brukar säga: "Den som är satt i skuld är
icke fri."
Den borgerliga regeringen vågade inte efter 50 år i opposition
ta de problem som följde av oljekrisen utan lånade till sina skattesänkningar.
Då, 1977 – 1982, sattes Sverige i skuld. På olika vis har staten
sedan förvärrat situationen. Ingen regering är utan skuld.
För att underlätta för staten har kommunerna tvingats ta över
statliga uppgifter och förlorat statliga bidrag. Kommunernas ekonomiska
problem är till största delen en "skänk" från staten.
Göran Persson sa också i aktuellt 15 november 1995: Jämfört
med statens ekonomi så är kommunernas ekonomier välskötta.
Detta uttalande antyder att det är statens ekonomi som är vanskött.
Därmed kan man förstå att den ekonomiska krisen har en del
av sina orsaker i statens misskötta ekonomi. Att den ekonomiska krisen
huvudsakligen drabbar det allmänna (stat, kommun och landsting) kan man
förstå av att Stockholmsbörsen hela tiden slår rekord
ja t.o.m. världsrekord.
EU-medlemskapet har medfört en del direkta utgifter för staten t.ex.
medlemsavgiften. Vissa inkomster har också minskat t.ex. skatter och
tullar från tobak och alkohol som förs in över i stort sett
öppna gränser.
Den ekonomiska krisens fördelningspolitiska effekter
Statsskulden medför att staten måste betala räntor. Huvuddelen
av räntorna betalas till långivare inom Sverige. Utlandsskulden
utgör en mindre del av statsskulden. Långivarna till staten är
banker, storföretag, fonder, stiftelser och människor som har det
gott ställt. Skattepengarna förs alltså över till dessa
grupper. Statens stora lånebehov ökar efterfrågan på
pengar och pressar därmed upp räntorna. Detta är till förman
för den som har pengar att låna ut (samma grupper som ovan), men
en nackdel för dem som måste låna (de vanliga skattebetalarna
och de som har en eller ett par stora skulder men små tillgångar
t.ex. villaägare och bilägare). Statens stora underskott medför
alltså en överföring av resurser från de resurssvaga
till de som har det gott ställt. Denna fördelningspolitiska effekt
förstärks av den skattesänkning som införts på ränteinkomster.
Tidigare lades ränteinkomsten till löneinkomst och andra inkomster
och beskattades därmed med den marginalskatt som den hade som fick ränteinkomsterna
hade. Den marginalskatten var i allmänhet över 50 % och ibland uppemot
80 %. Idag är ränteskatten 30 % dvs mindre än löneskatten
som oftast är något mer än 30 %.
Sammanfattning
En lång rad minskningar av statens inkomster och stora statliga utgifter
är orsaken till statens ekonomiska kris. Statens ekonomiska kris välts
med olika medel över på kommuner och landsting. Statens bär
större delen av ansvaret for den ekonomiska krisen i såväl
stat, kommun som landsting. Modellen har varit att sänka skatterna och
låna till utgifterna. Följden har blivit att räntor och amorteringar
tar en allt större del av skattepengarna. Det som befolkningen får
tillbaka för sina skattepengar är betydligt mindre än vad man
betalar in i skatter. Ingen politiker har hittills tagit på sig någon
del av ansvaret för den ekonomiska krisen trots att besluten om skatter
och statens utgifter hela tiden tagits av politiker!
Per Åslund