av Helen Lachs Ginsburg
professor emerita of economics vid Brooklyn College.
Inträdet i den Europeiska Unionen har ökat trycket på Sverige att montera ner dess välfärdsstat.
Ända till nyligen, var full sysselsättning högst prioriterat i det svenska samhället och inom socialdemokratin, vilka har regerat landet ensamma eller i koalition i alla år utom nio sedan 1932. På en kontinent plågad och hemsökt av arbetslöshet, var endast 2 procent av svenskarna arbetslösa 1990. Med ett stöd som sträckte sig över partilinjer, skapade regeringen en ofantligt populär välfärdsstat, minskade dramatiskt inkomstklyftorna, vidmakthöll full sysselsättning och i det närmaste eliminerade fattigdomen.
Idag, är Europas främsta exempel på välfärdsstaten på fallrepet. Nästan 13 procent av Sveriges arbetskraft är officiellt arbetslösa eller i arbetsmarknadspolitiska åtgärder; nästan lika många är för modfällda för att ens söka jobb, eller har deltidsjobb i brist på heltidsarbete. Arbetslöshetsunderstöd, sjukpenning, föräldraförsäkring och barn och bostadsbidrag har alla hamnat under kniven. Likaså statsbidrag till kommunerna, vilka är ansvariga för barn- och åldringsvård samt den offentliga tjänstesektorn. Skolorna har drabbats. Och hälso- och sjukvården har genomgått hårda nedskärningar, samtidigt som patienterna mötts av högre avgifter. Dessa nedskärningar tog sin början under den förra borgerliga koalitionen 1992 och har fortsatt med socialdemokraternas återkomst till makten.
Vad hände? Enligt en sliten myt förevigad av dominerande media, var den svenska välfärdsstaten omöjlig att bevara. I en bekant repris, hävdade Wall street Journal att den borgerliga koalitionen, vald 1991, började sin nedskärning av de statliga utgifterna ”därför att de oerhörda kostnaderna för välfärdssystemet fått budgetunderskottet att skjuta i höjden.” Ännu kort före, så hade Sverige fortfarande full sysselsättning, en stark välfärdsstat och ett kraftigt budgetöverskott. För att förstå varför Sverige lät yxan gå mot det sociala skyddsnätet, måste man granska inflytandet från marknadskrafterna, trycket från globaliseringen, implementeringen av nyliberalismen och övergivandet av den historiska förpliktelsen för full sysselsättning.
Sedan 60-talet, har den rika Svenska Arbetsgivare Föreningen (SAF) spenderat en förmögenhet för att främja företagens intressen och ideologi, med bland annat journalister som mål. SAF lyckas till och med att få ut sin propaganda till skolorna genom att förse dessa med utbildningsmaterial. När sammansättningen i Svenskt näringsliv förändrades, skiftade i enlighet därmed den linje SAF drev. På 70-talet, hade Sveriges exportindustri blivit den dominerande sektorn. Speglande denna internationalisering, skiftade makten inom SAF under 1976 mot ärkekonservativt ledarskap från globalt orienterade företag. De förkastade den svenska ekonomiska modellen och kompromissen kapital-arbete som den baserades på.
Nyliberala idéer, som spreds över världen, började till sist att tränga in i det socialdemokratiska partiet under 80-talet. En kraftfull klick i finansdepartementet, skolade inom nyklassisk ekonomi, knuffade det regerande partiet mot avregleringens väg. Regeringen befriade finansintitut från inhemsk kontroll, och eliminerade restriktioner för valutahandeln. En vittgående skatte”reform”, bland annat, sänkte marginalskatten för de välbärgade från 73 till 51 procent. Denna skatte”reform”, som lades fram som självfinansierad, lämnade ett stort hål i statens kassakista. Under tiden, så släppte avregleringen av finansmarknaden loss en vilt spekulativ boom på fastighetsmarknaden, med enorma banklån som bränsle. När bubblan sprack, flammade en näst intill katastrofal bankkris upp. Regeringens räddningspatrull fick fiska upp några av Sveriges största banker, vilket länsade statskassan på en summa motsvarande 4 procent av Sveriges BNP både 1992 och 1993.
Färden mot Europeisk integration skickade landet ännu längre i samma riktning. Under 1990, backade Statsminister Ingvar Carlssons Socialdemokratiska regering från en långvarig partilinje -- och gav de flesta inom de socialdemokratiska leden en chock -- genom att tillkännage att Sverige skulle ansöka om medlemskap i den Europeiska Unionen (dåvarande Europeiska Gemenskapen). Carlsson gav ingen förklaring vid denna tid. Men den svenska budgeten för 1991-92, som lades kort därefter, förklarade att ”Svenska företag har blomstrat i intensiv internationell konkurrens och är i en god position att kunna utnyttja de fördelar som ingår i en större internationell integration.” I ett nära relaterat drag, sade regeringen sedan att prisstabilitet och inflationskontroll hade ersatt full sysselsättning som högsta ekonomiska prioritet.
En stark önskan om acceptans från det inflationsbekämpande EU höjde regeringens beslutsamhet att trycka ner inflationen i Sveriges häftigt stigande ekonomi. I det förflutna, hade Sverige flera sätt att hålla inflationen i schack utan att arbetslösheten steg. Centrala överläggningar mellan arbetsgivare och fack användes som ett sätt att tygla lönestegringar. Eller, genom att begränsa krediter till en överhettad sektor av ekonomin som fastighetsmarknaden, kunde regeringen använda inhemska restriktioner för att bromsa ekonomisk expansion selektivt. Den här gången, emellertid, skickade socialdemokraterna upp räntorna över kanten på tavlan, som följd att ekonomin hamnade i en lågkonjunktur. Arbetslösheten fördubblades till 3,5 procent och Carlsson ministären fick foten i 1991 års val.
En ny konservativt ledd regering slog det avslutande slaget (coup de grâce). De var lika inställda på att gå med i EU som företrädarna och besatta av att bekämpa inflationen som vid det laget inte existerade. De var ännu mer dogmatiska angående försvaret av den fasta växelkursen för den övervärderade svenska kronan, som vid det laget var utsatt för spekulativa attacker på den internationella finansmarknaden. På grund av att regeringen inte längre hade valutaregleringar att tillgå, så blev man tvungna att höja räntorna skyhögt för att hejda utflödet av valuta. Riksbankschefen skröt om att ”the sky’s the limit”. Myndigheterna höjde för en kort tid dagslåneräntan till 500 procent. I slutet av 1992, förklarades slaget förlorat. Regeringen lät kronans värde bestämmas av marknaden (flytande kronkurs) och därigenom sjunka i värde.
Fiaskot och dess efterverkningar förvandlade lågkonjunturen till en depression märkt med tre års sjunkande produktion, förlust av en tiondel av Sveriges arbetstillfällen och en rekordhög arbetslöshet. Mellan 1990 och 1993, förvandlades ett budgetöverskott på 4 procent av BNP till ett underskott på 13 procent. Detta fall berodde på livräddningsaktionerna av bankerna, skattereformen och massarbetslösheten, som starkt minskade skatteintäkterna och ökade utgifterna för alla nya arbetslösa.
Exporten har skjutit i höjden efter att den sjunkande kronan gjort svenska varor billigare i utlandet, men svag efterfrågan hemma har fortsatt att hålla den inhemska ekonomin nertryckt. Ändå har den socialdemokratiska regeringen framhärdat i deflationspolitik, och därigenom fått ner underskottet till 4 procent av BNP. Sverige skulle kunna få ner underskottet utan hårda metoder om man förde en expansiv jobbskapande politik och statlig stimulans, som skulle medföra ökade skatteintäkter och minska utgifterna för arbetslösheten. Ett sådant program är genomförbart, speciellt som Sverige nu har Europas lägsta inflation. Men regeringen förkastar alla förslag om att ändra kurs. Med förevändning om att möta EU’s konvergenskrav, rättfärdigar man sitt angrepp på välfärdsstaten och övergivandet av det historiska åtagandet för full sysselsättning, samtidigt som man insisterar att nuvarande politik är nödvändig för kampen mot arbetslösheten. Men fortsatt deflationspolitik kommer att se till att den nya planen att halvera arbetslösheten till år 2000 kommer att misslyckas.
I November 1994, röstade en liten majoritet av väljarna för inträde i EU. Företaget Sverige -- mera koncentrerat, kraftfullt och internationellt än nånsin -- kunde inte vara gladare. Svenska företag har stora investeringar i EU, lockade av den enorma marknaden. De flesta av Sveriges största företag är multinationell och exportorienterade, med huvuddelen av sin försäljning, sina tillgångar och sin arbetskraft utomlands. Behjälpta av den slopade valutaregleringen, minskade arbetstillfällena inom produktionen samtidigt som svenska företag flyttade vinsterna utomlands, ofta för att sluka utländska företag.
”Big Business” finansierade frikostigt ‘Ja till EU’ kampanjen. SAF tog till och med tusentals lärare på utflykt till Bryssel för att kunna sälja in fördelarna med EU. Pro-EU kampanjen spenderade mer än motståndarna i en skala 10 till 1. Alla icke socialistiska partier stödde EU, lika så det djupt splittrade Socialdemokratiska partiet, vars ledare vägrade att debattera frågan i 1994 års valrörelse ur vilken de gick segrande, som hölls endast två månader innan folkomröstningen om EU. Pressen och till och med några fackföreningsledare stödde integrationen. Det huvudsakliga motståndet leddes av det oliktänkande ”Socialdemokrater mot EU,” och det lilla Vänsterpartiet (f.d. Vänsterpartiet kommunisterna) och Miljöpartiet, vilka båda vann framgång i valet.
Svenskar som var mot EU oroades av konsekvenserna av ett medlemskap för välfärden, den offentliga sektorn, arbetstillfällen, jämlikheten mellan könen, arbetsrätten, miljön, demokratin, neutraliteten och det nationella självbestämmandet. Vädjanden från socialdemokratiska ledare att ”lita på oss” hjälpte till att tynga ner vågskålen. Det gjorde även råa hot från företagen att de skulle lämna landet, rädsla att landet inte skulle kunna klara sig ensamt, löften att medlemskap skulle leda in i en gyllene era av tillväxt och arbete, och hopp om att integration skulle leda till fred i Europa. Pro-EU kampanjen talade om för svenskarna att endast EU medlemskap kunde rädda välfärdsstaten. Finansminister Göran Persson (statsminister efter Ingvar Carlssons avgång i Mars 1996) varnade mer rakt på sak att ett ”Nej” skulle medföra ännu djupare nedskärningar av det sociala skyddsnätet.
Fastän finansmarknaden redan utövade samma sorts påtryckning, var medlemskapet i EU en vattendelare som cementerade regeringens fixering vid minskningen av budgetunderskottet och fortsatta nedskärningar. EU, som sedan länge har accepterat massarbetslöshet, kräver att alla medlemsländer har lågt budgetunderskott, låg statsskuld och låg inflation, och stabil växelkurs -- men inte låg arbetslöshet. Krossande fler än ett fåtal förhoppningar, fortsatte socialdemokraterna att hugga in på de sociala förmånerna när de återtog makten.
Många svenskar känner sig nu lurade in i ett EU, som har blivit enormt illa omtyckt. De pekar mot Norge, som röstade emot medlemskap trots att de fick höra i mycket samma propaganda. Idag har Norge Europas lägsta arbetslöshet, och ekonomin blomstrar. En del arbetslösa svenskar flyttar till och med till Norge för att få ett arbete.
Den stora frågan i Sverige nu är om man ska ta det nästa steget och ansöka om medlemskap i den Ekonomiska och Monetära Unionen (EMU), som har styrt Sveriges ekonomiska politik i åratal fastän inget formellt beslut ännu är taget. Regeringen gör motstånd mot växande krav på en folkomröstning. Inträde vid det första måldatumet kräver uppfyllandet av hårda villkor, bland annat att budgetunderskottet inte får vara större än 3 procent av BNP vid slutet av 1997, vilket Sverige väntas ha. Fastän internationalisterna applåderar EMU, så är det ett bra recept för permanent depression. Medlemskap skulle medföra ett krav på ständiga nedskärningar i välfärdsprogrammet, och skulle utesluta någon som helst självständig penning eller växelkurs politik riktad mot att få bukt med arbetslösheten.
Anti-EMU stämningar svävar högt. En gallup-undersökning som släpptes i November visar att endast 26 procent av svenskarna vill ha ett medlemskap. När socialdemokraterna girar höger, så har deras väljarsiffror rasat från 45 procent i 1994 års val till under 30 procent idag. (Moderaterna har samtidigt gått om Sossarna och blivit största parti! Obegripligt!. Övrs. anm). Vinnarna är miljöpartiet och vänstern. Deras sammantagna stöd har fördubblats från 11 till 23 procent. Speciellt kvinnorna, har gått till vänsterpartiet, som ideologiskt ligger nära där socialdemokraterna förr låg.
Inom det socialdemokratiska partiet, är klyftan större än någonsin. ”Traditionalisterna” är hängivna jämlikhetstanken, men makten ligger hos de som kallar sig ”förnyarna,” ledda av statsminister Persson, som håller på att riva ner välfärdsstaten och acceptera marknadens dagordning.
Historiskt, så har Socialdemokratiska Arbetarpartiet och Landsorganisationen (LO), arbetarnas förbund, ansetts vara grenar på samma träd -- arbetarrörelsen. Spänningar dem emellan har vuxit en tid, liksom sprickor inom LO. På September-kongressen, misslyckades ett större försök av en flygel inom LO att kapa banden till socialdemokraterna. LO ledare uppmanade medlemmarna att återvinna inflytande genom att bli mer aktiva i lokala avdelningar inom partiet. Under tiden fortsätter LO att förse socialdemokraterna med stora bidrag, fast vissa lokala förbund, som Transport och Handels, nyligen tog det exempellösa steget att skära ner sina bidrag till socialdemokraterna med hälften. Samtidigt som det är en symbolisk gest nu, om sedvanan skulle sprida sig, så skulle det kunna det få verkliga återverkningar för partiet
I kontrast mot Frankrike och Tyskland, där arbetare har gått ut på gatorna och protesterat när regeringen hotat att skära ner deras förmåner, har Sverige hållit sig förvånansvärt underkuvat. Mycken missbelåtenhet, emellertid, har tagit sig uttryck i spänningar inom fackföreningarna och inom det Socialdemokratiska partiet, och genom utnötning bland socialdemokrater. Svagt ledarskap, LO’s band till socialdemokraterna, en tro bland en del att inget kan göras, och en tradition att reda ut saker och ting genom samarbete och samförstånd har avhållit svensken från mer öppna aktioner.
Att protestera, trots allt, är inte emot svenska traditioner. Generalstrejk användes i kampen för allmän rösträtt 1902; på senare tid, tvingade en stark folkopinion på slutet av 70-talet fram en förändring av åsikterna om kärnkraften. Sedan Oktober, har protester bland det socialdemokratiska fotfolket och bland gräsrötterna spritt sig. Stora demonstrationer har genomförts i Stockholm, Göteborg, Borås och Gävle. En oroad Persson har skjutit upp genomförandet av nya regler som skulle försämra förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen.
Om regeringen fortsätter på den inslagna vägen, kommer hög arbetslöshet att permanentas i Sverige, som den redan är på andra håll i EU, och sociala och ekonomiska klyftor kommer att vidgas ytterligare. Bara en stark massrörelse kan tvinga fram en kursändring. Förr även i en global ekonomi, finns det alternativ.
Helen Lachs Ginsburg, professor emeritus i ekonomi vid Brooklyn College-City University i New York, är medförfattare till Jobs For All: A Plan For The Revitalization of America (Apex); författare till Full Employment and Public Policy: The United States and Sweden (Lexington Books); och en av grundarna till National Jobs for All Coalition. Hon önskar tacka Al Burke för hans hjälp med denna artikel.
Översättning: Mats Rajaniemi April - 1997